Salmiak. Vila i frid.
Nu har det hänt. Helt utan förvarning. Det fanns ingen anledning. Men nu har även du somnat in. 
När jag fick reda på detta var jag i chock. Fullständig chock. Ingen hade kunnat ana något. Du var så pigg, stark, frisk, nyfiken, glad. Inga tecken alls på att det skulle bli som det blev. Jag trodde inte det var sant.
 
Du var ju inte sjuk. Det var för tidigt. Men du var gammal. Sex år blev du. Jag vet att det egentligen är gammalt, men när din pappa Snuffe blev hela tio år fick "gammal" en helt annan mening. Du betedde dig ju precis som att du var två år gammal. Du verkade aldrig komma ifrån barnstadiet. Så pigg, så nyfiken, inte ett enda tecken på åldrad. 
 
Vi kommer aldrig att få veta varför. Varför det blev som det blev. Men förmodligen var det något på hjärtat. Kanske en hjärtinfarkt. Mamma hade hört dig på natten, hur du for omkring. Men det brukade du ju ändå göra. Men denna gång var din sista. 
 
Jag har inte förstått det än. I lördags skedde det. Bara några dagar sedan. Det kommer ta tid att förstå. Med mina distansstudier var du mitt bästa sällskap under dagarna. Hur du sprang ute i huset i timmar och höll mig sällskap. Tiggde efter mat, kom springandes i full galopp så fort jag ropade eller flyttade mig från ena änden av huset till den andra, hoppade upp och ned i soffan, satt under bordet där jag pluggade, somnade fridfullt på mattan och bara njöt av mitt sällskap. Jag vet inte hur många gånger jag skrattat åt dig, pussat på dig, och tackat dig för att du hållt mig sällskap. Men framför allt sagt; jag älskar dig. ♥
 
Det kommer vara tomt. Så tomt. När Snuffe gick bort var det tomt, men vi hade dig kvar. Hans son. Dig. Vi kunde inte ha ett bättre minne av honom. Men nu är även du borta. Och det är tomt. Så tyst. Mina dagar ensam hemma kommer aldrig mer vara detsamma utan dig. Med dig kändes dem inte ensamma. För jag hade dig.
 
Jag kommer fortfarande på mig själv med att titta där din bur brukade stå, vara nära på att hälsa på dig, men sen hejda mig för att jag kommer på att du inte längre finns kvar, och ge resterna av middagens grönsaker till dig. Det är så otroligt tomt utan dig.
 
Du har fyllt mitt, och familjens, liv med så mycket. Så många minnen, skratt och kärlek. Minnena lever kvar, och likaså minnet av dig. Hur ont det än gör att du är borta, hur förkrossad jag än blev, och är, är jag ändå glad att du slapp lida. Det gick fort. Din far var sjuk. Han led. Du hade ett toppenliv in i det sista. Och det är jag ändå tacksam för. Nu får ni vara tillsammans igen, far och son. 
 
Jag älskar dig, Salmiak. Tack för allt. Vila i frid. ♥
En månad och en dag.
Idag är det en månad och en dag sedan. En månad sedan du lämnade jordelivet för att bli världens gulligaste ängel. Usch så ont det gjorde den dagen när jag fick reda på det. Och usch så ont det gör än idag. Du är så himla saknad, inte en dag går utan att jag tänker på dig.
 
Du betydde allt för mig, och gör fortfarande. Jag såg dig växa upp, du såg mig växa upp. Vi hade något speciellt. Varje dag tittar jag på din son Salmiak och ser allt som du var i honom. Du är bland det bästa jag någonsin har haft. Ord kan inte beskriva vad jag känner för dig. Jag saknar dig så otroligt mycket, men nu var det dags för dig. 
 
Vila i frid. Jag älskar dig. ♥
Vila i frid, min allra bästa vän.
Tio år. I tio år har du funnits i mitt liv och förgyllt både mig och min familjs dagar med kärlek, skratt, mys och värme. Men nu har du somnat in. Åldern och sjukdomen tog överhand. Du orkade inte mer. Och sorgen är ändlös. 
 
Du var så unik. Så säger säkert alla om sina djur. Men du var verkligen det. Jag har aldrig mött en sådan kanin som du. Hur du tiggde mandlar vid köksbordet varje morgon, hur du stod på dina bakben med framtassarna i kors och väntade på något gott. Du var som en hund. Alla dina små egenheter går inte ens att räkna upp. 
 
Jag minns det som igår när du kom till oss. Hur jag fick hålla dig i djuraffären. Så liten, så fluffig. Jag minns hur vi kom på ditt namn. Jag minns hur du var så liten att du kom igenom gallret utomhus. Jag minns hur du alltid rev hindrena med tänderna för du inte ville hoppa. Jag minns dina glädjeskutt. Jag minns din iver om morgnarna och skakandet i gallret som kunde göra oss galna. Jag minns hur du lyfte utegallret för att sedan smita under. Jag minns när du träffade Saga och satte sex små ungar till världen. Jag minns alla gånger du somnat hos mig i soffan och hur du buffat och snuttat för att visa uppskattning. Jag minns allt. 
 
Men igår somnade du in. Jag kände det på mig redan på morgonen. Du hade varit sjuk länge, och igår var det värre. Du ville inte stå när jag tog hand om dig, stödde inte på dina ben. Jag kände att nu var det nog inte långt kvar. Därför tittade jag till dig en sista gång innan jag åkte till jobbet, för att jag visste att det förmodligen inte var långt kvar. De senaste dagarna har varit så jobbiga. För det var då jag verkligen började inse. 
 
Folk får säga vad de vill om speciella band mellan djur och människor, men jag VET att vi hade ett sådant. Jag vet det. Annars hade inte tanken slagit mig flera gånger på jobbet, att du kanske inte skulle finnas kvar. Jag kände det på mig. Så nära stod vi varandra. Och jag hade rätt. När jag kom hem fanns du inte kvar. Du hade somnat in.
 
Jag grät. Jag grät igen. Och igen. Det kommer ta tid, så lång tid, innan jag inser vad som hänt. Att min bästa vän tagits ifrån mig. Det kom inte som en chock, det var väntat. Men ändå gör det så himla ont. Tio år. Tio år av mitt liv. Från barn till vuxen. Du har sett mig växa upp. Jag har sett dig växa upp. Följt dig genom hela din utveckling, från bebis till pensionär, tagit hand om dig varje dag, gett dig hela mitt hjärta. Varenda dag. 
 
Nu är du borta. Men bara fysiskt. Du kommer alltid leva kvar inom mig. För alltid, i mitt hjärta.
 
Vila i frid, Snuffe, jag älskar dig. ♥