Ett år sen du lämnade mig.
 Idag är det ett år sen. Ett år sen du lämnade oss. Tio år hann du blev. Halva mitt liv var du med mig, från barn till vuxen.
 
Jag minns den dagen du gick bort. Du hade varit sjuk länge. När jag sa hejdå till dig den morgonen innan jag åkte till jobbet var det som att jag visste att idag var det dags. Jag pratade om dig med en kollega på lunchen. Jag tänkte på dig hela tiden. Och när jag kom hem, då var du borta.
 
Jag grät och grät, grät som jag aldrig gråtit förr, och tårarna bränner i mina ögon medan jag skriver detta. Jag tänker på dig varje dag, och jag tycks fortfarnde höra dina trippande steg över golvet, känna dina mjuka nosningar, och få rycket att ge dig en bit morot.
 
Jag saknar dig, jag älskar dig, för alltid. 
(null)
Salmiak. Vila i frid.
Nu har det hänt. Helt utan förvarning. Det fanns ingen anledning. Men nu har även du somnat in. 
När jag fick reda på detta var jag i chock. Fullständig chock. Ingen hade kunnat ana något. Du var så pigg, stark, frisk, nyfiken, glad. Inga tecken alls på att det skulle bli som det blev. Jag trodde inte det var sant.
 
Du var ju inte sjuk. Det var för tidigt. Men du var gammal. Sex år blev du. Jag vet att det egentligen är gammalt, men när din pappa Snuffe blev hela tio år fick "gammal" en helt annan mening. Du betedde dig ju precis som att du var två år gammal. Du verkade aldrig komma ifrån barnstadiet. Så pigg, så nyfiken, inte ett enda tecken på åldrad. 
 
Vi kommer aldrig att få veta varför. Varför det blev som det blev. Men förmodligen var det något på hjärtat. Kanske en hjärtinfarkt. Mamma hade hört dig på natten, hur du for omkring. Men det brukade du ju ändå göra. Men denna gång var din sista. 
 
Jag har inte förstått det än. I lördags skedde det. Bara några dagar sedan. Det kommer ta tid att förstå. Med mina distansstudier var du mitt bästa sällskap under dagarna. Hur du sprang ute i huset i timmar och höll mig sällskap. Tiggde efter mat, kom springandes i full galopp så fort jag ropade eller flyttade mig från ena änden av huset till den andra, hoppade upp och ned i soffan, satt under bordet där jag pluggade, somnade fridfullt på mattan och bara njöt av mitt sällskap. Jag vet inte hur många gånger jag skrattat åt dig, pussat på dig, och tackat dig för att du hållt mig sällskap. Men framför allt sagt; jag älskar dig. ♥
 
Det kommer vara tomt. Så tomt. När Snuffe gick bort var det tomt, men vi hade dig kvar. Hans son. Dig. Vi kunde inte ha ett bättre minne av honom. Men nu är även du borta. Och det är tomt. Så tyst. Mina dagar ensam hemma kommer aldrig mer vara detsamma utan dig. Med dig kändes dem inte ensamma. För jag hade dig.
 
Jag kommer fortfarande på mig själv med att titta där din bur brukade stå, vara nära på att hälsa på dig, men sen hejda mig för att jag kommer på att du inte längre finns kvar, och ge resterna av middagens grönsaker till dig. Det är så otroligt tomt utan dig.
 
Du har fyllt mitt, och familjens, liv med så mycket. Så många minnen, skratt och kärlek. Minnena lever kvar, och likaså minnet av dig. Hur ont det än gör att du är borta, hur förkrossad jag än blev, och är, är jag ändå glad att du slapp lida. Det gick fort. Din far var sjuk. Han led. Du hade ett toppenliv in i det sista. Och det är jag ändå tacksam för. Nu får ni vara tillsammans igen, far och son. 
 
Jag älskar dig, Salmiak. Tack för allt. Vila i frid. ♥
En månad och en dag.
Idag är det en månad och en dag sedan. En månad sedan du lämnade jordelivet för att bli världens gulligaste ängel. Usch så ont det gjorde den dagen när jag fick reda på det. Och usch så ont det gör än idag. Du är så himla saknad, inte en dag går utan att jag tänker på dig.
 
Du betydde allt för mig, och gör fortfarande. Jag såg dig växa upp, du såg mig växa upp. Vi hade något speciellt. Varje dag tittar jag på din son Salmiak och ser allt som du var i honom. Du är bland det bästa jag någonsin har haft. Ord kan inte beskriva vad jag känner för dig. Jag saknar dig så otroligt mycket, men nu var det dags för dig. 
 
Vila i frid. Jag älskar dig. ♥