Nu har det hänt. Helt utan förvarning. Det fanns ingen anledning. Men nu har även du somnat in.
När jag fick reda på detta var jag i chock. Fullständig chock. Ingen hade kunnat ana något. Du var så pigg, stark, frisk, nyfiken, glad. Inga tecken alls på att det skulle bli som det blev. Jag trodde inte det var sant.
Du var ju inte sjuk. Det var för tidigt. Men du var gammal. Sex år blev du. Jag vet att det egentligen är gammalt, men när din pappa Snuffe blev hela tio år fick "gammal" en helt annan mening. Du betedde dig ju precis som att du var två år gammal. Du verkade aldrig komma ifrån barnstadiet. Så pigg, så nyfiken, inte ett enda tecken på åldrad.
Vi kommer aldrig att få veta varför. Varför det blev som det blev. Men förmodligen var det något på hjärtat. Kanske en hjärtinfarkt. Mamma hade hört dig på natten, hur du for omkring. Men det brukade du ju ändå göra. Men denna gång var din sista.
Jag har inte förstått det än. I lördags skedde det. Bara några dagar sedan. Det kommer ta tid att förstå. Med mina distansstudier var du mitt bästa sällskap under dagarna. Hur du sprang ute i huset i timmar och höll mig sällskap. Tiggde efter mat, kom springandes i full galopp så fort jag ropade eller flyttade mig från ena änden av huset till den andra, hoppade upp och ned i soffan, satt under bordet där jag pluggade, somnade fridfullt på mattan och bara njöt av mitt sällskap. Jag vet inte hur många gånger jag skrattat åt dig, pussat på dig, och tackat dig för att du hållt mig sällskap. Men framför allt sagt; jag älskar dig. ♥
Det kommer vara tomt. Så tomt. När Snuffe gick bort var det tomt, men vi hade dig kvar. Hans son. Dig. Vi kunde inte ha ett bättre minne av honom. Men nu är även du borta. Och det är tomt. Så tyst. Mina dagar ensam hemma kommer aldrig mer vara detsamma utan dig. Med dig kändes dem inte ensamma. För jag hade dig.
Jag kommer fortfarande på mig själv med att titta där din bur brukade stå, vara nära på att hälsa på dig, men sen hejda mig för att jag kommer på att du inte längre finns kvar, och ge resterna av middagens grönsaker till dig. Det är så otroligt tomt utan dig.
Du har fyllt mitt, och familjens, liv med så mycket. Så många minnen, skratt och kärlek. Minnena lever kvar, och likaså minnet av dig. Hur ont det än gör att du är borta, hur förkrossad jag än blev, och är, är jag ändå glad att du slapp lida. Det gick fort. Din far var sjuk. Han led. Du hade ett toppenliv in i det sista. Och det är jag ändå tacksam för. Nu får ni vara tillsammans igen, far och son.
Jag älskar dig, Salmiak. Tack för allt. Vila i frid. ♥
Amanda
Jag beklagar sorgen, stora kramar till dig!<3
Madeliene
Åh så himla tråkigt, beklagar sorgen! kram <3
Gabriella
Jag beklagar ❤️❤️
Ida
Men usch, beklagar sorgen! <3
MALIN
Åh nej..... jag beklagar <3 Kram
Julia Svensson
Såå fin!
Emelie
åh, r.i.p :( <3
Angelica
Stor kram, usch så hemskt :( <3
Anita
Kramar! <3
Linda
<3333
Emilia
Beklagar sorgen! :( Styrkekramar <3
Jeanette
Usch vad hemskt :( Verkligen så otroligt jobbigt när djur försvinner från en. Stor kram till dig!
Matilda Berlin
Beklagar sorgen! Alla kramar till dig <3
Beklagar sorgen, kramis<3