Tio år. I tio år har du funnits i mitt liv och förgyllt både mig och min familjs dagar med kärlek, skratt, mys och värme. Men nu har du somnat in. Åldern och sjukdomen tog överhand. Du orkade inte mer. Och sorgen är ändlös. 

 

Du var så unik. Så säger säkert alla om sina djur. Men du var verkligen det. Jag har aldrig mött en sådan kanin som du. Hur du tiggde mandlar vid köksbordet varje morgon, hur du stod på dina bakben med framtassarna i kors och väntade på något gott. Du var som en hund. Alla dina små egenheter går inte ens att räkna upp. 

 

Jag minns det som igår när du kom till oss. Hur jag fick hålla dig i djuraffären. Så liten, så fluffig. Jag minns hur vi kom på ditt namn. Jag minns hur du var så liten att du kom igenom gallret utomhus. Jag minns hur du alltid rev hindrena med tänderna för du inte ville hoppa. Jag minns dina glädjeskutt. Jag minns din iver om morgnarna och skakandet i gallret som kunde göra oss galna. Jag minns hur du lyfte utegallret för att sedan smita under. Jag minns när du träffade Saga och satte sex små ungar till världen. Jag minns alla gånger du somnat hos mig i soffan och hur du buffat och snuttat för att visa uppskattning. Jag minns allt. 

 

Men igår somnade du in. Jag kände det på mig redan på morgonen. Du hade varit sjuk länge, och igår var det värre. Du ville inte stå när jag tog hand om dig, stödde inte på dina ben. Jag kände att nu var det nog inte långt kvar. Därför tittade jag till dig en sista gång innan jag åkte till jobbet, för att jag visste att det förmodligen inte var långt kvar. De senaste dagarna har varit så jobbiga. För det var då jag verkligen började inse. 

 

Folk får säga vad de vill om speciella band mellan djur och människor, men jag VET att vi hade ett sådant. Jag vet det. Annars hade inte tanken slagit mig flera gånger på jobbet, att du kanske inte skulle finnas kvar. Jag kände det på mig. Så nära stod vi varandra. Och jag hade rätt. När jag kom hem fanns du inte kvar. Du hade somnat in.

 

Jag grät. Jag grät igen. Och igen. Det kommer ta tid, så lång tid, innan jag inser vad som hänt. Att min bästa vän tagits ifrån mig. Det kom inte som en chock, det var väntat. Men ändå gör det så himla ont. Tio år. Tio år av mitt liv. Från barn till vuxen. Du har sett mig växa upp. Jag har sett dig växa upp. Följt dig genom hela din utveckling, från bebis till pensionär, tagit hand om dig varje dag, gett dig hela mitt hjärta. Varenda dag. 

 

Nu är du borta. Men bara fysiskt. Du kommer alltid leva kvar inom mig. För alltid, i mitt hjärta.

 

Vila i frid, Snuffe, jag älskar dig. ♥