Hade som vanligt dressyrlektion på fina Gypsy i torsdags. Vi hade vikarie och gjorde en övning som jobbade både sidförande hjälper (skänkelvikningar), smidighet (lösgörande övningar, volter) och tempoväxlingar. Som vanligt värmde vi upp och hon kändes mer avslappnad än förra lektionen. Sötnosen är ju hopprädd och när det står hinder på banan som det gjorde då spänner hon sig och har svårt att fokusera på dressyren för att hon hela tiden går och är nervös inför hoppningen som inte ens ska äga rum.
Denna gång var det inga hinder på banan och hon slappande av mer och vi fick in ett bra samarbete i skritten och traven med en fin form. Dock tappades den i galoppen, men kämpade på. Hon har en väldigt "tung" galopp och är väldigt mycket häst vilket betyder att man måste hålla ett högre tempo och där tappade vi lite. Övningen sen gick helt okej, fick några fina skänkelvikningar och moment
Inte mitt bästa pass, men bara att kämpa på. Det kan inte gå bra varje gång. Grejen med mig är att det sällan går dåligt, det är bara att jag har alldeles för höga krav på mig själv och är lite av en perfektionist inom ridningen då detta är något jag tycker om. Jag vill klara allt jättebra. Så när ett pass enligt mig har gått skitdåligt, har det oftast gått bra, det är bara att jag måste inse det själv och sänka mina krav. När man sen upplevt den där "perfektionen", som jag gjorde för några veckor sen, jämför man alla pass med det passet och tycker det mesta då går dåligt när man inte uppnår det magiska från det passet T.ex det här passet gick egentligen ganska bra, men utifrån mina egna krav gick det dåligt. Man måste uppskatta de små bra ögonblicken i helheten. "Detta pass kanske inte var det bästa, men den skänkelvikningen är jag riktigt nöjd med".
Hoppas ni får en fin lördag! ♥
Hoppas att du har en bra dag också! :)